lördag 11 februari 2012

Två dagar av upplevelser och vart är vi på väg?

Har varit på Kommunförbundet Skånes Välfärdsdagar. Fantastiska föreläsningar med fantastiska människor. Välfärden tar sin början hos den enskilda människan. Sverige är ett av de säkraste länderna i världen. Vi är friskare än de flesta. Vi lever längre än de flesta och har det bättre än de flesta.

Ändå mår många ganska dåligt. På våra psykiatriska kliniker söker folk hjälp för att flickvännen gjort slut. Så fort någon har en dålig dag och snäser av arbetskamrater eller andra i sin omgivning känner vi oss kränkta.
På våra skolor är slagsmål ovanliga. När de ändå inträffar så blir det rubriker i tidningarna och polisanmälningar. Om tidningarna hade rapporterat om varje slagsmål som förekom när jag gick i skolan hade dåtidens dagstidningar varit flera sidor tjockare än de var. Varje dag eller varje vecka rök någon av kamraterna ihop.
Ett slagsmål där resultatet blev ett blått öga eller några blåmärken blev aldrig ett polisärende eller en tidningsartikel. Om man fick en ut-skällning av en lärare så gick inte mina föräldrar till angrepp mot läraren. I stället ställde sig föräldrarna på lärarens sida och krävde att barnen skulle skärpa sig. Föräldrar var föräldrar och inte säkerhetskonsulter.
Om man mådde dåligt talade man med sina vänner eller med sina föräldrar, man sökte inte läkare. Vad har hänt de senaste decennierna. Vi mår sämre trots att vi har det mycket bättre och många går omkring och känner sig kränkta. Varför har vi blivit så annorlunda? Är det bra, eller är vi på fel väg? Har vi något eget ansvar eller är allt någon annans fel? Är det inte dags att kräva personligt ansvar?

Tobbe i Teckomatorp

5 kommentarer:

  1. Det är sällan (om ens någonsin) som jag blivit provocerad av något du skrivit...men plötsligt händer det! ;-)

    Jag håller inte med dig om att folk söker psykiatrisk vård för att flickvännen gjort slut, i alla fall inte utan att redan ha en eller ett par svåra diagnoser i bagaget.

    Verkligheten är så betydligt mer komplex. När jag läser din text kan jag nästan höra företrädare för kommun eller landsting resonera.

    När välfärdens organisation inte kan möta upp till invånarnas behov är det individen som ska "skärpa" till sig istället för att se till att organisationen hänger med och anpassar utbudet till efterfrågan. Jag håller med dig om att samhället har förändrats och jag tro att ett av problemen är att det sällan finns balans eller långsiktig planering.

    Som slutknorr skulle jag bara vilja säga att jag hellre lever i ett samhälle som reagerar än ett samhälle där ingen reagerar, även om det resulterar i en och en annan överreaktion. Skyddet för dem som inte kan och orkar kämpa för sin existens får aldrig negligeras.

    Sandra V.

    SvaraRadera
  2. Jag har inte ägnat mig åt att skapa egna teorier runt detta. Den som påstår att folk i dag söker psykvården för tämligen triviala psykiska åkommor är David Eberhard som är överläkare på psyk-akuten på St Görans sjukhus. Han har hämtat underlaget från iakttagelser under de åren han verkat i branschen. Man kan läsa om honom och hans synsätt på:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Eberhard

    Hur jag än vänder och vrider på det så tycker jag att det finns någon form av sanning i det han säger. Man kan nog bry sig för mycket också. Det handlar inte om att enskilda personer skall "skärpa sig" utan snarare om att vårt kollektiva synsätt behöver balanseras. Det intressanta är att detta är en företrädare för vården som uttalade sig så att politiker och tjänstemän häpnade. Så är det kanske i "tvärt om världen".

    //Tobbe

    SvaraRadera
  3. Då får jag tacka för mig då...vad betyder en legitimerad sjuksköterskas iakttagelser inom psykiatrin när det finns överläkare ;-)

    De problem som jag har iakttagit handlar inte så mycket om att det kommer patienter med triviala åkommor utan mer om produktionskrav där vårdtiderna ska vara så korta som möjligt vilket resulterar i att patienterna kommer tillbaka innan man har hunnit gå av sitt pass. Ett ännu större och vanligare problem än eventuella triviala åkommor är att patienter läggs in i slutenvård av humanitära skäl. De har ingenstans att bo eller så har de inte ett tillräckligt stöd från den kommunala vården och omsorgen. Människor med sociala och psykiatriska problem glöms bort. Det finns kommuner där samarbetet och omhändertagandet fungerar bra och sedan finns det mindre bra exempel. Där finns det mycket att arbeta med så människor får rätt vård och hjälp på rätt ställe i rätt tid. Likadant gäller det att se till att rätt människor med rätt kompetens kan möta upp där behovet finns.

    Det finns så många fantastiska människor inom kommun, landsting och privata alternativ som slår knut på sig själva för att inte den enskilde individen ska komma i kläm men utan rätt förutsättningar i välfungerande organisationer blir det onödigt mycket uppförsbacke.

    Sandra V.

    SvaraRadera
  4. Jepp. Det skall vara en överläkare för att sanningen skall fram, eller???? Min erfarenhet är att även syrror i allra högsta grad befinner sig i verkligheten och vet hur den funkar. Vår vän David har ju faktiskt gått "den långa vägen" som började som vårdare och slutade som överläkare. Om han skulle haft en längre karriär hade han fått börja som patient... Men... nu till en tanke... Kan det vara så att vi, om vi fick en utvecklad syn på säkerhet kunde få bort en del människor från vården som frigjorde resurser till de som verkligen, verkligen behöver dem? Jag ser själv att det definitivt finns arbetstagare i vården som går på max och lite till. Men Davids point var inte att man skulle använda den här kunskapen för att skära ner ytterligare utan snarare för att skapa en mer balanserad syn på säkerhet i vårt samhälle. Läs:

    http://trygghetsnarkoman.se/2012/01/vadderade-dagis-2020/

    Jag tycker den är värd en reflektion.

    //Tobbe

    SvaraRadera
  5. psykiatrisk vård håller jag mig utanför, känns som jag inte har tillräckligt koll på hur det står till där.

    Dock så håller jag med dig till 100% när det gäller skolan. Jag kan inte förstå vad som hänt med föräldrar till dagens skolungdomar.
    Barn kan idag hamnat i slagsmål och en lärare kommit och tagit en i armen för att få stop på bråket. Ja, då ligger huvudbryet hos föräldern att läraren tog deras barn lite "hårt" i armen... det får man inte göra....

    Sen tror jag också att folk mår sämre idag, tyvärr pga. vårt samhälle har betydligt högre press och förväntningar på människor idag än hur det var förr.

    SvaraRadera